Senaste inläggen

Av hello noone - 24 november 2013 12:47

 Författare: Kajsa Jsen
You´re my loveprize in viewfinder.
Bloggadress:http://romansnoveller.bloggplatsen.se/ 



Takaba took his camera; he always had it close to him. And he held it dear because it was the camera his father gave him before he died in his job. Takaba thinks that´s why his mother didn´t want him to work with the same job as his father did. But, he just couldn´t stop loving the excitement he felt everytime he knew he had a day at work. And since he was little, he had unconsciously sought after adventure and troubles. But now he was completely aware of that he couldn´t just turn a blind eye to it.

“Akira, let´s get you to school, okay?” Takaba petted his brother´s head, saying the words calmly as he watched his brother eat his breakfast. Akira looked up at the brother he admired.

“Okay.” He said before putting the last bit of sandwich into his mouth.


As they were walking along the sidewalk. Takaba felt the questioning eyes of a child on him. He looked down, grabbing each other’s hands,” What is it, Akira?”

Akira looked away, down on the ground,” Nothing, it´s just. Are you going to see mum after this? When will I get to see her?”

Takaba hadn´t let his little brother see his own mother. He was afraid, what if she died? If Takaba would let Akira see her, and she died, wouldn´t it hurt more? If he didn´t meet her, and got used to live with just Takaba, maybe it wouldn´t be as sad if she was gone? But, either way, he couldn´t erase all the good memories they had had together from his mind. It would probably hurt him as much it hurt Takaba when they lost their father.

“Yes, Akira. And I promise you´ll get to see her soon, so cheer up.” “Akira!” a group of voices screamed Akiras name. Making him jump and look up to face his friends just some meters away.

“So, be careful today.”

“Okay, and don´t forget to say hi to mum from me,brother.” He said before letting go of Takabas hand and run of to his friends.


“What about Akira? How is he?” Takabas mother was asking worried.

“He´s just fine, I just left him at school and his with his friends.” Takaba was next to his mother, who was almost sleeping.

“Then, what about money?” “Well, the job Is paying good, so no need to worry.”

Her sleepy eyes closed, but then opened to look at her son again,” Just don´t get into trouble, promise me that.”

Takaba knew he couldn´t promise anything, but to calm his mother down. He said he promised.

She smiled.” Stop lying.” She could see though him,” You´ve always been a trouble-child. When you was little, you didn´t sit inside the house watching Tv or playing in front of the computer. No, you were always out on your own adventures. Playing you were a police and your father was the thief.”

She smiled back at the memories, when her loved one was still alive. Takaba also smiled.

“So, hurry to your work now, you have to come in time.”

Takaba didn´t mind coming a little late for work. After all, he had a good reason.


Everyone in the group knew that something was about to happen. Asami, their leader, had been inspecting the photos of the young photographer almost all day. But what they didn´t know, was that Asami´s eyes didn´t see the boy in the photo, what he saw was someone that looked like him. Someone who had already caught his interest.

“Kirishima,”he began,” Don´t you think this boy look like someone?” Kirishima, who had been studying his leader from the door, went further into the room. Stopping just some meters away. Asami, held up the picture. The boy had brown eyes that was looking somewhere else. Also he had bright brown hair. In his hands, he held a camera tight to his chest. Kirishima understood what Asami had seen all this time while looking at the photos. Not the boy. “Sir, I´m afraid it´s not him.” Kirishima said, still watching the photo. Asami took out the cigarette and gazed at his secretary. He knew it very well. It was not the same boy. Even if it was, he couldn´t possibly look so young after all these years. But, he knew it wasn´t that boy, he knew that is couldn´t be him,”But aren´t they alike?” “Yes, they are.” Kirishima admitted, watching the clock on the wall. He just didn´t want to face reality,” Sir.” Asami lay down the picture on the desk. “Yes, I know.”


Fuck this. After a day at work, Takaba was tired, annoyed and more tired. This whole criminal-photographer job was really exhausting. And he needed some time for his friends too. He knew it was dangerous walking alone close to night, but he needed to clear his head and get Akira home from school. “Takaba Akihito.” A man’s voice echoed in the cold night. It made Takaba stop, turning around. Seeing two muscular men grabbing him by his arms and dragging him into a slum. His head hit the hard stone wall, his hands was held behind his back. “What the fuck?!” Takaba exclaimed. His eyes and mouth where quickly covered so he couldn´t see what happened. A sweet smell started to fill the air, and soon he got fuzzy, his head spinning and his body´s strength began to weaken. “I´m sorry for this rough treatment, but I bet you wouldn´t want to come with me if I asked you. So it had to be this way.” said a man voice in a quiet whisper, before Takaba felt something hard hit him in the stomach with full power, making him lose air and then consciousness.


His head was resting on something cozy and fluffy. Like a cloud. Slowly opening his eyes and be met with what seemed like strong light, it was hard to open them, like the eyelids had been glued together. Takaba smelled the strong odor from cigarettes. He quickly sat up, but was stopped with the pain in his head and stomach from doing much more. With his hand caress his gut, his eyes was fixed on a form, shaped like a man, standing and looking at him. Making him feel uneasy. Who was he? Takaba had a feeling he had seen him before. “What do you want.” It didn´t sound like a question when Takaba said it. But the man-shape answered him, sounding like he was enjoying the pain he had caused the younger. “I want the photos you took the other night.” Takabas memory was a mess after the hard hit, and it took a while for him to realize who the man was.

Black suit, black hair, and eyes that had secrets no one knows. “I see that you remember me.” Takabas face was showing the man a surprised expression. With elegant steps, the mysterious man began to walk towards the bed. Takaba crawled up against the wall behind him, trying to get away, when the man made a fast move and grabbed his legs, fast pulling the younger towards him, making him lay down. Takaba cursed himself for being taken like this so easily, and his brain for not keeping up with the man’s fast and skilled moves. Just in a blink of an eye, he had been pinned down on the bed with the older on top of him. Holding his hands over his head with the same strength that had hit him in the stomach. Takaba whined when the man made those quick moves. “I hope it doesn´t leave a scar on your beautiful face.” whispered the dark voice, a light brush on his forehead with the man’s finger, while he was holding Takaba´s hands down with the other. Takaba was incapable to turn away his eyes, the man had the most fascinating eyes. They were brown. Almost golden, as in the pictures he´d taken the other night. But he had thought it was some light shining on them. Now, there was no such light on his face. Just shadows covering him. Takaba thought he was out of his mind, he had felt the urge to laugh this all of. A grin spread on his face. The man didn´t move a muscle. His eyes still staring at the same spot. In Takabas´ eyes. “Let go, I have already thrown those photos away. They didn´t come out good.” Takaba tried to say those word steady. “How do I know if you´re speaking the truth?” the man’s face came closer to Takaba. “Test me.” Takaba said with a challenging tone. “Sure,I will.” said the man, accepting the challenge Takaba just proposed. He knew the boy was asking for trouble even if he didn´t realize it himself. The man in suit smirked as he slowly loosen his tie. Takaba was looking at him. Asking with his eyes what what´s going on. Being suddenly pushed down on the madras, his hands were quickly tied together with the tie, it would surly leave marks, Takaba thought. His body began to trying to squirm away. But the man remained unshaken. “Tonight, Takaba Akihito, you´re mine. “ Takaba gasped and his bending with the body stopped when he felt something lightly stroking him outside of his pants. “Sensitive, aren´t we?” This man is sick! And I need to get Akira. “No! What the fuck are you doing?!” Takaba now began to scream out, the man made an expression that showed his amused side. But still, he covered the younger´s mouth and Takaba got quiet. Now, Takaba was scared. This man was someone who enjoyed seeing other scared, fighting, and maybe even dying. And doing so without a thought on what the other was feeling. “What I´m doing? I´m accepting the challenge.” “And that does it got to do with my body!” The smirk on the face got serious,” Well, Takaba, you should know that a body never lies.” Takaba´s facial expression changed,” How do you know my name.”

“Well. isn´t it normal to know ones enemy’s name? I know you have been sticking your nose in others business, and it´s a pretty bad idea to get involved in the criminal world. And it´s especially not good to stick your nose in my business, where it does not belong.”

“But I said I don´t have any photos! I threw them away, so let me go!”

“Why the hurry?”

“I have someone I need to go and get.” Takaba was now more irritated then scared. No way I´m going to lose to this bastard!

“You mean your brother? I´ve already taken care of him.”

This made Takaba angry, he started to try to come loose from this prison. But the man got a hold of him and once again pushed him down on the bed,” Take it easy, he´s at home.” The man whispered, close to Takabas ear. Making chills run down his spine. The tingling feeling he felt when the older´s hands began to move along the chest and stomach, made his breath shake. His whole body felt pain from all the hits he had taken before. But the man’s hands made the pain go away even for just a second. When the tip of the brushing fingers brushed over one of Takaba´s nipples, the boy surprised himself with letting out a cry, his whole body shook and with just a small pleasure on the chest, with just a thin T-shirt in the way for them to make skin contact. “Stop! Don´t touch me!” Takaba screamed. He must have looked like an idiot, trying to squirm his body away from the man, screaming. But what else could he do? The man was much stronger than him.

Av hello noone - 21 november 2013 18:55

You´re my loveprize in viewfinder.

Ch 1

~~*~~

Kajsa Jsen

romansnoveller.bloggplatsen.se

Asami Ruyichi was looking through the pictures of a young photograph, that had been taken In secret. Nobody in the group knew why the man wanted the photos, just that it was something that made the man have a smile on his face. But he seemed troubled about something. Kirishima Kei, who was the closest to Asami, didn´t even knew. But he thought he had a thought on what it was. Surly, it was something with that boy in the pictures.

“Kirishima,” the man said out loud, but still his head was lost in thoughts. The voice was rought, but soft at the same time. It was filled of comfort, but also a tone of a voice that could say many things at once, ” When is the next meeting?”

Kirishima checked the schedule for the man, which he always had near him,” It´s half an hour left.” he said.

Asami took out a cigarette and lit it, before putting it in his mouth and then blow out a cloud of smoke,” Then get the limousine.”

“Yes, sir.” Kirishima threw a gaze at the table where the man still was standing, looking down where the photos where. But he knew, if he asked what was so important about the boy, he would soon regret it.

“Yes, sir.” Kirishima threw a gaze at the table where the man still was standing, looking down where the photos where. But he knew, if he asked what was so important about the boy, he would soon regret it.


Takaba Akihito had his camera in his hands, tightly holding onto it, like he was afraid to lose it. His heart was beating madly, was this the right place his teacher was talking about? He said it´s been crazy around here. People have died, fights, and smuggling. He needed this article, or he would lose his job. He needed this job the most. The salary was good, with it he could pay the bill for his home where he and his brother lived, and the hospital bill. Even if he´d been warned about this job from his mother, who was sick from pressure and overworking, he as well as she knew that the money was important.

 

And now, he just needed an article. And this was the perfect thing. His fingers didn´t want to stop pressing at the black button on the camera. Every time he was about to do something that could get him into trouble, the butterflies in his stomach didn´t want to calm down. He loved this feeling. It made him feel like he was free. Suddenly, his eyes noticed something move in the ally. Carefully, he peeked behind the stonewall, but carefully not to get out of the shadow. A man In a black coat was looking around, missing the boy who was standing maybe just 20 meters away, looking at his every actions. Another man was there. He wore a black elegant suit. His eyes completely sure on what he was doing. He handed the other party something that looked like a pouch. It was surly drugs in it, and Takaba didn´t want to miss the chance to take a picture. So he did. Even if it was getting dark, you could still clearly see who was in the photos. Even if Takaba couldn´t hear their voices, he hoped that this would be enough for him to take to the police station where he now worked. He needed to quickly get out of here after some more photos was taken of the two men. One with them together, two with close ups on their faces.

Then he started to quietly back away. Now holding the camera even tighter to his chest. When he was sure he was in a safe place where he couldn´t get heard or noticed, he started to run. With his breath creating clouds on the early night sky, and his feet running and stumble all the way to the police house, he quickly drained out all his energy, but he was still running. When he got in to the police house, he quickly closed the door after him, and everybody inside looked at him. It had just gotten one month, they still wasn´t used to having one of the younger generation invading their jobs, out of breath, and looking like he would fall on the floor sleeping. But, some police´s liked having a new, fresh boy with them. In the mornings, they wonder what could possibly happen this day at work. Even if Takaba was a child to them, they were always impressed by his way of thinking. Which they started to believe that he wasn´t doing at all. Takaba stood leaning against the door, breathing heavily, while half of the people in the office just shook their heads, and the rest of the half laughed quietly at the boy who was always so determined on his work, even if he was just 19 years old.

“So?” Yamazaki, the one everyone had respect for, went towards the boy. He looked strict and he was strict towards the boy, but he also felt like a father for Takaba. Even if they haven´t been knowing each other for so long,” How was the mission? Was it exciting enough?” he smiled, ruffled Takabas hair.

“You got to give me more of those.” Takaba breathed.

Yamazaki laughed, and everyone in the office smiled with him. With made Takaba a little irritated, but he was having a fun time with everybody.

Now he just needed to look though the pictures, which he didn´t do on the place where the drug dealing were.

Takaba, who´s hand had a white color from holding the camera so hard, sat down on his chair beside Yamazaki´s. Looking closer on one of the close up photos, he saw that the man in black suit´s eyes wasn´t directed towards the other man, it was directed towards the camera…

Cold, golden eyes had been staring in the camera, been staring at Takabas hiding-place. Had he been discovered?

Either way, the boy didn´t think about it too much.

Takaba knew he was coming late, almost too late, home to his brother, Akira. And he knew that the brother would be waiting for his return.

And tomorrow, he had to go to see their mother. Which he hated. He hated to see her with a sick face, putting on a smile and say” Everything´s fine,” just because she didn´t want to worry them.

Takaba said bye to Yamazaki, who had been driving Takaba home. As Takaba thought, the lights in the apartment was still shining brightly in the night. He smiled at the thought of having a home to come home to. Knowing someone was waiting for him. Takaba quickly ran up the stairs that was leading to the apartment. The brother must have heard him come, because he opened the door precisely to see his big brother coming up the stairs. “Brother!” Akira tossed himself in Takabas arms and Takaba was more than happy lifting him up from the ground and spin around with him.

“Why did you come home so late?”

Takaba smiled, “Ya know, I´ve got a new story to tell you.”

Akira shine up. He loved his brother´s storytelling the most. And he believed in all of it. He was just 8 years old and he had a really big fantasy world in his small head.

 

Takaba was happy having such a cute brother, he cared for him the most and would do anything for him to not get hurt.

 

Novellen är copyrightskyddad

Av hello noone - 16 november 2013 09:44

Historien om Sky Angelina Russel

inskickad av: silent-tears.bloggplatsen.se

Kapitel 1. I'm Glad You Came

 

~Turn the lights out now,

Now I'll take you by the hand,

Hand you another drink, drink it if you can,

Can you spend a little time,

Time is slipping away,

Away from us so stay,

Stay with me I can make, make you glad you came.~

 

Bang.

 Skye kollade upp, det plötsliga ljudet hade väckt henne från hennes dagdröm. Hon slappnade av när hon såg att det bara var Clementine som sparkade en fotboll mot en tunna. Hon suckade och la hennes huvud på hennes knän och drog dom nära hennes kropp i en sittande position.

 Det har gått ungefär 3 månader sen dom flyttade in till det här motellet. Det var inte det bästa stället att stanna på men det var säkert. Det höll dom där zombierna borta från deras ansikten, vilket var bra. Den enda saken Skye kunde klaga på var att det nästan inte fanns någon mat. Dom hittade en ny kille, Mark som gav dom nog mycket mat för alla, men nu var den maten nästan slut och alla var hungriga. Det var några personer ute som jagade.

 Hon kollade på när Duck målade. Han klottrade bilder på robotar, rymden, stjärnor och planeter. Han verkade för upptagen för att märka att Skye kollade på honom. Katjaa gick fram till honom, böjde sig ner och rufsade till hans hår. Hon fångade Skyes blick och log. Skye log tillbaks ett osäkert leende.

 Carley halvsov i hennes stol, hon kunde inte sova pga olyckan på apoteket. Skye var inte där men tydligen hade nån som hette Doug, en kille som Carley hade en liten "crush" på blivit äten rakt framför henne. Carley var stark ändå, och Skye gillade henne och dom gillade att prata med varandra. Carley var faktiskt närmast Skyes ålder. 

 Hon kunde höra Larry spika spikar i väggen. Larry... Han var en skitstövel, det var det ända Skye kunde tänka. Han ville döda Duck bara för att han kunde varit biten. Han slog också Lee utan anledning och lämnade honom för att dö. Skye brydde sig inte ett skit om det skulle hända nått med honom.

 

Faktiskt, enda personen som brydde sig om Larry var hans dotter Lilly. Skye ogillade henne inte men hon kunde va en riktig bitch ibland. Hon och Kenny bråkade alltid om allting och det slutade alltid med att Lilly började skrika åt honom med Larry som stöd. Så Lee (Clementines "livvakt") stöttade Kenny. Det var bra att Kenny inte var helt ensam iallafall.


En hög vissling hördes och Skye stod snabbt upp och smög tyst bakom husvagnen med Katjaa, Carley och Duck bakom henne. Hon kunde se Clem gömma sig bakom några tunnor. Larry kolla fram bakom väggen för att se vad som hade varnat Lilly. Lilly kollade ut i skogen, hennes blick hård och hennes finger på avtryckaren. Några buskar rörde på sig och ut kom Lee som viftade med armarna.

 "Öppna grindarna, vi har skadade!" Ropade han.

 Lilly sänkte hennes vapen och såg extremt irriterad ut. "Vafan? Vad i helvete håller dom på med?" Sa hon irriterat.

 Skye kollade irriterat på Lilly. Alla sprang till grinden och Skye vart chockad när hon såg 2 personer som hon aldrig hade sett förut. Hon såg att Lee, Mark och Kenny mådde bra men... Mark bar en man utan ett ben! Hans stump droppade blod och stänkte ner Marks kläder. Skye höll på att spy när hon såg blodet men höll det inte för nu var inte den bästa tiden att spy på. Vad i helvete? Högg dom av hans ben?

 Den benlösa mannen var inte den enda nya personen, det var också en kille som såg ut att vara i hennes ålder. Han var en väldigt lång brunhårig nervös kille och hade en baseboll tröja på sig. När han klev ut från buskarna så kollade han på gruppen försiktigt. Han såg väldigt rädd ut när han kom närmare gruppen som att vi skulle döda honom när som helst.

 "Kom igen, skynda!" Sa Kenny till Mark.

 "Herregud!" Sa Katjaa och skyndade fram till grinden och kollade på Kenny. "Vad hände?"

 "Vilka är dom här människorna?!" Skrek Larry till Lee i sin vanliga arga röst.

 "Mamma vilka är dom där?" Frågade Duck och sprang fram till sin mamma.

 Skye försökte hålla tillbaka honom men han var för snabb och var redan bredvid Katjaa.

 "Jag har inte tid att förklara." Sa Lee till Larry igenom allt ljud och förvirring.

 "Lee mår du bra?" Frågade Clementine Lee.

 "Lägg honom på släpet. Jag ska se vad jag kan göra." Sa Katjaa till Mark och pekade mot bilen.

 Lee och den nya killen hjälpte Mark att lägga den medvetslösa mannen ner.

 "Kat kan du fixa honom?" Frågade Kenny.

 "Gud, Ken jag... Jag vet inte!" Utbrast Katjaa.

 "Öh... Mår du bra?" Frågade Skye Kenny. 

 Kenny gav henne ett svagt leende och svarade "Ja, jag mår bra."

 "Lee!"

 Alla vart tysta när dom hörde Lillys arga röst. Hon gav Lee en sur blick. Om blickar kunde döda skulle Lee varit ganska död nu... Lee verkade inte gilla blicken Lilly gav honom.

 "Vad i helvete? Du kan inte bara ta in nya människor hit! Hur fan tänker du?!" Skrek Lilly åt Lee.

 "Lugna ner dig för en enda helvetes gång!" Skrek Kenny till Lilly.

 "Du ska akta dig jävligt noga för vad du säger!" Snäste Larry och pekade på Kenny.

 "Ni två, håll käften!" Skrek Skye argt och vände sig till Lee, en hand på hennes höft. "Jag vill veta varför du tror att ta in mer människor hit när vi inte har någon mat är en bra idé?!"

 "Han skulle ha dött om vi lämnade honom där." Sa Lee allvarligt.

 "Och?!" Sa Larry och himlade med ögonen.

 "Jävla skitstövel." Muttrade Skye men ingen kunde höra det.

 "Vi är inte ansvariga för varje överlevare vi ser! Vi måste fokusera på vår grupp! Just här, just nu" Förklarade Lilly argt.

 "Kom igen Lilly, dom är människor! Sa Mark och pekade på den nya killen som kollade ner i marken. "Dom är människor som försöker överleva precis som oss! Vi måste hålla ihop för att överleva!" Skye nickade för att visa att hon höll med Mark men hon visste att ingen såg det.

 "Den enda anledningen till att du är här är därför att du hade mat till oss alla. Men nu är den maten nästan slut och vi kanske har nog med mat för kanske en vecka och jag tror väl inte att du har någon mat, eller?" Sa Lilly och vände sig till den nya killen.

 "Nej..." Svarade killen.

 Mark suckade och vände sig till killen och sa "Välkommen till familjen grabben." Sen gick han iväg.

 Clementine gick fram till den nya killen med en ledsen blick och sa "Kom hit och kolla på vad jag målade." Hon drog i hans tröja för att få med honom.

 "Va? Nej jag-"

 "Snälla?" Sa Clementine med hennes gulliga röst.

 "Okej då." Sa han tillslut och följde med henne för att han inte orkade argumentera med den 8-åriga flickan mer.

 "Du vet, du gillar att tro att du är ledaren för vår lilla grupp men vi kan ta egna beslut!" Snäste Kenny åt Lilly.

 Skye visste hur det skulle sluta så hon tog Ducks hand.

 "Hallå, släpp mig!" Klagade han.

 "Kom igen, vi går." Sa hon till honom.

Duck skakade av Skyes hand och sprang fram till sina målar-saker där Clementine satt med den nya killen. Clementine målade medans den nya kille bara satt där obekvämt.

Lite nyfiken på den nya killen satte sig Skye bredvid honom. Den här killen kanske är en del av gruppen nu så det är väl bäst att lära känna honom och se om man kan lita på honom eller inte.

 

Carley hade satt sig i hennes stol igen och var väldigt irriterad på att Lilly och Kenny alltid bråkade med varandra. Hon verkade halvt vaken för hon kunde knappt hålla hennes ögon öppna.

 "Är det så här varje dag? Jag menar, att alla håller på att bråka?"

 Skye vände på huvudet och mötte ett par blåa ögon.

 "Jag antar att man kan säga så." Svarade hon.

 "Åh... Okej." Sa han och kollade bort.

 "Öh... Vad heter du?" Frågade Skye honom.

 "Jag heter Ben." Svarade han och vände sitt huvud för att kolla på Skye.

 "Jag heter Skye." Sa hon och log lite. "Jag eh... Gillar ditt namn, det är fint." Sa hon och försökte låta snäll.

 "Öh... Tack, antar jag." Sa Ben, rodnade lite och kollade ner i marken.

Av hello noone - 15 november 2013 17:46

Något nytt

Supernatural

Ögat 


Castiel raglade in i hotellrummet. Han luktade alkohol och gräs, och Dean höjde förvånat på huvudet när han såg den omtöcknade ängeln.

”Cas!” utbrast han när ängeln tog stöd mot väggen för att inte falla rakt ner på golvet. Känslorna tumlade omkring i ett otydligt virrvarr medan han hjälpte Cass att komma fram till sängen. Dean kände medlidande för ängeln,han var i sämre skick än Dean själv någonsin varit. Men långt, långt där inne, fanns också varma, djupa känslor, som Dean själv var alldeles för rädd för, för att ens gå nära dem. Sam hade försökt få honom att prata om dem, men Dean hade ignorerat honom och spelat AC/DC på högsta volym.

”Dean... Vet du vad jag gillar med dig, Dean?” frågade Cas med ett fånigt flin.

”Nej.” svarade Dean sanningsenligt medan han drog av Cas hans trench-coat och hans skor.

”Kom hit.” flinade Cas och hickade till. Dean skakade på huvudet.”Kom hit nu, Dean.” lirkade Cas och när Dean suckade kom nära hans huvud, drog Cas hastigt till sig hans ansikte, och kysste honom slarvigt och med alldeles för mycket saliv.

”Cas, lägg av.” suckade Dean och drog sig ifrån, och bara fem minuter sov ängeln ruset av sig i Deans säng. Dean satt uppe hela natten och betraktade den sovande, vackra varelsen. Även om han aldrig skulle erkänna det, inte ens för Cas eller Sam, visste han att den slarviga, dreglande kyssen hade väckt någonting inom honom, och Dean var osäker på om han ville att det skulle bli väckt eller inte. Men han visste, att varje gång Cas andades ut, hoppade Deans hjärta över ett slag.


Ungefär fyra-tiden på morgonen vaknade Cas till liv, mer eller mindre, och såg på Dean med samma nyfikna, nästan roade, uttryck som han brukade. Så förändrades hans ansiktsuttryck till skam och nervositet, och Dean förstod att Cas nyss kommit ihåg vad han gjort under kvällen.

Dean reste sig och satte sig på sängkanten, så nära Cas han kunde, utan att komma för nära. Cas harklade sig och sade med grötig röst:
”Jag är ledsen, Dean. Det var någonting jag aldrig önskade visa dig.” Cas lade huvudet en liten aning på sned, som när en hund ber om någonting, och såg på Dean.

”Jag är ledsen, Dean.” upprepade han och lade handen på Deans axel.”Det var en tanke jag aldrig borde ha gjort till handling.”

Det smärtade till i Deans hjärta när de safirblå ögonen spetsade honom. Cas hade alltid så mycket tillit i sin blick, det krossade Deans hjärta varje gång han sårade honom.

”Cas, litar du på mig?” frågade Dean och i den sekunden slutade hans hjärna fungera normalt, och han räckte fram en hand för att röra vid Cas axel. Någon gång under natten hade han tagit bort sin skjorta, och musklerna spelade under huden. Vid åsynen av den bara huden, började Deans kuk att resa sig.

”Jag har alltid litat på dig, Dean. Det är inget jag tänker sluta med heller.” sade Cas, lutade huvudet åt andra sidan och föll en aning inåt. Dean tog det som ett tecken. Han förde sig hand till Cas kind, och lutade sig framåt. Han pressade försiktigt sina läppar mot hans, och Cas tog förvånat emot kyssen, men besvarade den inte, inte i början.

Men när Dean började kyssa honom allt mer passionerat, eldigare, gav Cas upp sina försök till motstånd och kysste tillbaka. Dean lirkade upp Cas mun med sin tunga, och lade sig försiktigt ovanpå honom. Cas andades redan tungt, och varje andetag fick honom att skälva. Han verkade ha svårt att placera sina händer, så Dean lade dem på sin rygg. Cas förstod vinken och tryckte ner Dean mot sin bröstkorg. Aldrig hade de varit så nära förut.

Dean förde försiktigt sin hand till Cas kön, och när han nuddade vid det, stönade Cas för första gången sedan de börjat. Dean lirkade in sin hand under hans byxor, och smekte erektionen utanpå kalsongerna. Cas andades tyngre och de blå ögonen bad Dean om mer.

Medan Dean drog ner Cas byxor, gjorde Cas det samma för Dean, och snart var de båda helt nakna inför varandra, och vilt kyssande Cas bröstkorg började Dean ta sig neråt. Cas hade aldrig gjort någonting sådant här förut, och Dean ville ge honom det bästa möjliga.

”Dean...” stönade Castiel när Deans läppar nuddade toppen på ollonet, och försiktigt slöt de sig om skaftet. Castiels händer sökte sig naturligt till Deans huvud och började föra det framåt och bakåt, in och ut från hans kropp. Cas stönade upprepade gånger medan Dean sög hans kuk. Han kände en känsla han aldrig känt förut, det kändes som om testiklarna drog ihop sig och det rusade i hans hjärna.

”Dean, jag tror jag...” började Cas, men Dean slutade. Han log, med försatsen rinnande ur mungiporna. Castiel hade aldrig sett honom så exalterad förut. Han såg knappt ut som den Dean han kände längre. Men han var också ny, och spännande.

”Cas.” sade Dean, så allvarligt att Castiel blev förvånat.”Låter du mig ta dig oskuld?”

Castiel nickade, lika allvarligt. Det var uppenbarligen viktigt för Dean att han hade tillstånd att göra vad han så tydligt ville.

Dean vände upphetsat, men försiktigt, Castiel på rygg. Han vätte två av sina fingrar med saliv, och pressade sedan upp dem i Cas. Castiel gnydde och spände sig av smärtan. Allt det här var så oerhört spännande, men det gjorde också ont.

”Slappna av.” hördes Deans lugna röst i hans öra.”Slappna av, så går det lättare.”

Cas försökte ta lugna andetag, men varenda en av hans rörelser gjorde ont, nu när Deans fingrar satt där de satt. Han tvingade sig själv att slappna av, och Dean förde, mycket försiktigt och nästan smärtfritt, sina fingrar in och ut ur Castiel. Nu började ängeln njuta, och snart hade Dean tre fingrar inne i hans anus. Cas andades tungt och Dean ansåg att han var redo nu. Han runkade ett par tag för att få försatsen att rinna och började sedan trycka sig inåt.

När Castiel kände det nya, främmande trycket mot sig, spände han sig, och det blev svårt för Dean att tränga inåt. Han upprepade att Cass borde försöka slappna av, och snart slutade han spänna sig, och Dean gled relativt enkelt in.

Cas stönade när Dean nådde botten, och rädd för att skada sin älskare, låg Dean alldeles stilla med kuken inne i Cas för en lång stund.

”Dean...” stönade Castiel.”Snälla... rör dig.”

Efter klartecknet började Dean långsamt stöta in och ut, ackompanjerad av ängelns stönande och sängens svaga gnisslande. Han kände hur han närmade sig, och Castiel pulserade omkring honom, fortfarande gav han ifrån sig läten av ren njutning. Dean började röra sig allt snabbare och snabbare, med Cas under sig. Hela det lilla rummet luktade svett och sex.

”Cas...” mumlade Dean just innan han kom. Han körde in till botten och skrek Castiels namn. Bara sekunder efter, kom Castiel också, skrikande Deans namn, och med en sådan fart att Dean aldrig sett någonting liknande. Han drog sig ur, och föll flämtande och andfådd ihop på sängen bredvid Castiel, som rullade över på sidan, med hela magen täckt med sperma.

”Det där var någonting jag aldrig gjort förut.” log Castiel och hans oskuldsfulla blå ögon följde varje rörelse Dean gjorde, varje andetag. De blå ögonen såg rakt in i Deans gröna, och de var fyllda av samma vanliga tillit.

Men där fanns någonting nytt, som kanske kunda vara kärlek, och Dean insåg att han aldrig skulle kunna vända tillbaka från det här. Men han förstod också, att han aldrig skulle vilja.


Novellen är copyright-skyddad.

Av hello noone - 14 november 2013 19:31

Hej och välkommen till fanficnoveller.bloggplatsen.se! Här kommer jag att ladda upp noveller, dikter och alla möjliga extra litterära verk från dina favoritserier, filmer och böcker, så att du alltid hittar någonting nytt att läsa! Du kan också själv skicka in noveller till epostadressen superfanficfreak@outlook.com.

Några regler finns dock på platsen. De är enkla att följa, och jag önskar att de följs.


1. Litterära verk för vuxna eller mognare individer märks med ett A (adult) i rubriken

2. Alla verk ska ha någon form av signatur (adress till egen blogg/mejladress är valfritt)

3. Verk skrivna av mig själv, märks med ordet Ögat under rubriken.

4. Alla bör minnas att också yngre personer kan besöka sidan.

5. Kom ihåg att gilla de verk ni tycker om, annars löper de risk att tas bort efter att ha legat uppe ett halvår (rensar inläggen med ett halvårs mellanrum)

6. Alla verk godtas (dikter, parodilåttexter, noveller...)

7. Inget kopierande till andra sidor!


Njut av platsen och av att läsa om dina favoritkaraktärers upptåg som du inte ännu kände till. Vid behov kan reglerna ändras, kom ihåg det!


Ögat

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<<
November 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Ovido - Quiz & Flashcards